Namnet Hundbanan härstammar från att de små vagnar som förut användes för att frakta bort sidosten (alltså material som inte behövdes för produktionen) kallades hundar. Vagnarna gick på räls och drogs av små lok. När kalkbolaget inledde sin verksamhet uppkom ingen sidosten, eftersom kalkstenen då utvanns precis där kalkådern fanns i berggrunden, inte som nu då all sten sprängs loss och kalkstenen sedan separeras från annat stenmaterial. Det tidigaste arbetet i dagbrottet kan liknas vid hur en mask äter sig fram genom ett äpple. Masken lämnar efter sig gångar i äpplet, och så blev det förr också gångar i berggrunden på gruvområdet, där kalkstenen hade brutits loss. Hundbanan – alltså det som numera är ett berg av sidosten och som inte undgår någon som rör sig i Pargas – började alltså växa från och med ungefär år 1930 då gruvdriften förändrades.
Loken som drog hundarna var roliga att se på, vittnar de som var barn på den tiden om. Tänk att en dag få bli lokförare i gruvan! En historia berättas om ett par småpojkar som under en söndag tog sig in i lokstallet och lekte att de var lokförare. En av dem visste precis vilken spak han skulle dra i för att få loket att köra. Vad han inte visste var att det fortfarande fanns ångtryck kvar i maskinen. Ut for loket ur garaget så att de stängda garagedörrarna splittrades! Pojkarna klarade sig helskinnade, men vågade inte berätta om sitt tilltag förrän långt, långt senare. Så förundran var stor bland gruvarbetarna på måndag morgon när de inte kunde begripa hur loket på egen hand hade kunnat köra ut ur stallet.